Autopilot.

Autopilot take my memories
cause I wont need them anymore
Autopilot take my hand and leave me whole
because my eyes are getting sore

All the clouds are closing in
I have lost my safetypin
Guess my shell was way too thin
for a war that I can´t win...

...

I think I just crossed the line where my heart got a little bit broken,
for trusting against my beliefs
and I realized I was in only to get out eventually.

So why don´t we just get it over with.

Sleepless.

Hon reste sig från sängen men benen vek sig som gummi, och hon landade på golvet. Hävde sig upp mot sängen med armarna och började om, för att inse att benen inte var med henne nu.
Väl uppe en stund senare kände hon hur huvudet snurrade och hjärtat bankade fortfarande lika nervöst, hårt och snabbt som kvällen och natten innan. Hon hade inte sovit en blund utan spenderat natten liggandes i sängen.. vridit och vänt på sig, gråtit och hyperventilerat. Lugnat sig själv tills hon kände sig tom och likgiltig... för att låta allt komma tillbaka våg efter våg.

Ett illamående kom över henne och magen vände sig ut och in. Måste vara stark. På dagarna var det strängt förbjudet att tänka på sig själv, då hon hade andra att tänka på.
Men idag skulle det bli svårt att tränga undan allt som bara maler i hennes huvud och gör henne utmattad. Hur ser man personen i ögonen efter det här? Hon började inse att det nog inte skulle gå heller..

Hon vill bara sova. Sova utan att bli störd... för att vakna och låtsas som om ingenting har hänt.
Just nu är det för mycket av allt.

I was broken.

I was tired now I´m bound
My head is off the ground
For a long time I was so weary
Tired of the sound, I´ve heard before
The gnawing of the nighttime at the door
Haunted by the things I made
Stuck between the burning light and the dusty shade

Said I used to think the past was dead and gone
But I was wrong, so wrong
Whatever makes you blind must make you strong, make you strong
In my time I´ve melted into many forms
From the day that I was born
But I now there´s no place to hide
Stuck between the burning shade and the fading light

I was broken for a long time
But it´s over now
Said I was broken for a long time
But it´s over now

Inte mitt fel men mitt ansvar.

I don´t blame you anymore
That´s too much pain to store
It left me halfdead..
..inside my head.

Och med det menar jag att jag i mina perioder inte längre skyller på någon. När jag hade någon annan att skylla på byggde det också upp förhoppningar om att få bekräftelse på att de mådde lika dåligt som jag. Jag ville ha en ursäkt som aldrig någonsin kom... Ingen uppriktig iallafall. Jag skapade ett behov av att förstå och jag behövde få svar. Svar som ingen hade eller har. Jag höll på att förgås av att ständigt gå och undra, söka svar och vilja ha bekräftelsen. Helt på fel ställen och på fel sätt.

Istället skyller jag på min förmåga att befinna mig på fel ställen vid fel tidpunkter.
Jag har alltid varit bra på det.
Okej... Jag skyller litegrann på migsjälv fortfarande för att det kan ha varit mitt fel att jag befann mig där. Jag gjorde ändå ett val, varje dag... Trots alla varningssignaler jag faktiskt såg med klarhet helt själv.

Kanske är det så svårt att berätta för att jag fortfarande skäms för de val jag ångrar att jag gjorde. Ibland undrar jag om det inte bara kan få vara en mardröm. Utan att det behöver påverka någon annan än mig... Utan att det behöver såra så många, om de visste.

Nu förgås jag av något helt annat än då jag lät någon annan bära ansvaret.
This time it´s all on me.

Just say it.

Hon blev konstant påmind av någon att hon hade något att berätta.
Vilket har startat en hel process i dem stunder hon blivit lämnad med sig själv.
Det är egentligen märkligt hur samma historia kan sägas på så många olika sätt,
och hur beslutsångesten över vilket av dem som är rätt att använda, kan hindra en från att säga något alls. Hon kan inte ens säga det högt för sig själv.

Mitt i allt måste hon ta ett beslut om hon ens har tillräckligt med tillit för att ge någon ett sådant försprång..

Någon hade ju missbrukat det förtroendet rejält tidigare. Vilket blev en del av historien.
Låt oss säga att den inte behöver bli längre än såhär.

Under myself.

Hon grät inför någon som aldrig sett henne gråta, och det fick henne att gråta än mer.
Ångesten fanns där som ett täcke och helst av allt ville hon att han skulle rycka bort det.
Under täcket är hon sårbar, men i sitt ärligaste själv. Det är där hon behöver vara nu och prata om det som gör ont. Någon behöver tvinga henne. Frågan är bara vem...

Sanningen gör inget ljud.

Hon kunde tänka tillbaka på dem där två separata dagarna sålänge hon levde.
De skulle alltid finnas där. Som en stor fet tröskel som varken hon eller någon annan någonsin skulle komma över. Hon inser att om hon bara hade vågat i tid, skulle allt vara annorlunda nu.

Har man varit tyst så länge som hon har nu, så existerar det inte mer än i form av luddiga tankar. En konstant mardröm i bakhuvudet som spelas upp.. om och om och om igen.
Har ni försökt att berätta för någon annan i detalj om vad ni drömt under en natt ? Ni minns allt såväl men har glömt lika mycket i samma sekund som det ska yttras i ord. Så känner hon, varenda dag..

I 3 285 dagar har hon velat säga något till någon. Men får fortfarande inte fram ett ord...
Om det bara kom ut, så skulle allt vara över.

Love is a wasteful thing.

Jag är ju ung. Menar.. Jag är snart inne på mitt 23:e år och har bara varit med i förhållande svängen i en bråkdel av vad, låt säga alla dem som är runt 50 och fortarande är singlar har varit. Men jag skulle vilja påstå att jag är en erfarenhet rikare, om inte fler, än dem som är äldre än mig men levt med samma människa sen jag själv först gjorde min första riktiga kärleksdebut. Jag är också mer erfaren än dem som aldrig hängett sig till en seriös relation, utan ständigt livnärt sig på att tillfälligt stilla dem behoven vi alla faktiskt har. Och då menar jag lika mycket ömhet, respekt och kärlek som sex.

Jag vågar nämligen påstå att det som förändrar en som person är när man kliver ur en relation.
Jag har alltid försökt att se på det som att jag förändrats till det bättre. För varje människa jag släppt nära inpå, men som det av någon anledning inte fungerat med så har jag lärt mig något.

Att se på saker ur en annorlunda vinkel. Dethar ökat min förståelse för en ny typ av person som fungerar och tänker på ett sätt som skiljer sig från mig, vilket i sin tur leder till att jag reflekterar över mig själv och mitt egna beteende. Jag lär mig vad jag själv behöver för att fungera, såväl ensam som med någon. Jag lär mig vad jag accepterar och tolererar, vad jag absolut inte vill ha och hur jag ser på framtiden. Jag lär mig vilka element i mitt egna privatliv som jag måste ta tillvara på, vad jag har att spela med och kan kompromissa om.

Jag ska inte sticka under stol med att jag är en tvättäkta förhållandetyp. Jag har aldrig sett meningen med tillfälliga förbindelser, även om jag gett mig på dem i jakt efter spänning.. Det har dock aldrig slutat med att jag känt mig särskilt tillfreds med mig själv ändå. Så även det har lärt mig ett och annat om migsjälv.

Nu har jag insett att jag lärt mig ganska mycket, och är för tillfället väldigt mätt på allt vad förhållanden innebär. Och det mina vänner, Det är något helt nytt för mig!

Det är dags för mig att lära mig hur man även stänger av och sätter känslorna på paus. Missförstå mig rätt. Jag tycker aldrig man ska hålla inne med sina känslor om dem nu finns där, och jag tycker än mindre man ska visa någon kalla handen om personen i fråga faktiskt gör en varm inombords. Men jag behöver paus i delen av hjärtat som alltid gått till någon annan. Så innan jag ens hamnar där har jag stängt av.

This time it´s for me och lika mycket till mina älskade barn.