Just say it.

Hon blev konstant påmind av någon att hon hade något att berätta.
Vilket har startat en hel process i dem stunder hon blivit lämnad med sig själv.
Det är egentligen märkligt hur samma historia kan sägas på så många olika sätt,
och hur beslutsångesten över vilket av dem som är rätt att använda, kan hindra en från att säga något alls. Hon kan inte ens säga det högt för sig själv.

Mitt i allt måste hon ta ett beslut om hon ens har tillräckligt med tillit för att ge någon ett sådant försprång..

Någon hade ju missbrukat det förtroendet rejält tidigare. Vilket blev en del av historien.
Låt oss säga att den inte behöver bli längre än såhär.