Sanningen gör inget ljud.

Hon kunde tänka tillbaka på dem där två separata dagarna sålänge hon levde.
De skulle alltid finnas där. Som en stor fet tröskel som varken hon eller någon annan någonsin skulle komma över. Hon inser att om hon bara hade vågat i tid, skulle allt vara annorlunda nu.

Har man varit tyst så länge som hon har nu, så existerar det inte mer än i form av luddiga tankar. En konstant mardröm i bakhuvudet som spelas upp.. om och om och om igen.
Har ni försökt att berätta för någon annan i detalj om vad ni drömt under en natt ? Ni minns allt såväl men har glömt lika mycket i samma sekund som det ska yttras i ord. Så känner hon, varenda dag..

I 3 285 dagar har hon velat säga något till någon. Men får fortfarande inte fram ett ord...
Om det bara kom ut, så skulle allt vara över.