Vela.

Sluta.
Lägg av.
Ge upp.
Låt mig va.

Du förstör.
Du förskönar andra sidan.
Du gör allt så klart.
Försvinn.
Snälla du.
Du gör allt så bra.

Längtan.
Ta bort den.
Du kan.
Bara du.

Gå din väg.

Får inte, borde inte, kan inte..
Vill vill vill vill.

Kom.
Rädda mig.
Ta mig.

Ge mig inget annat val.

Engångsgrej.

Hade hon varit sitt gamla jag hade hon fallit handlöst för allt hans smicker. Hon hade velat ha honom över allt annat enbart efter hur mycket han ville ha henne. Han var inte blyg med att berätta vad , hur och när han ville göra oanständiga saker med henne och det brukade hon oftast tycka var attraherande i sig. Men nu hade hon vuxit sen sist.

Han skulle aldrig få henne. Hon bestämde sig i samma ögonblick hon faktiskt insåg att hans intresse skulle svalna såfort han haft henne. Hans straff skulle bli att misslyckas med sitt mål.. att alltid vilja ha det han inte kunde få. Hon skulle vara ouppnårlig, till skillnad från alla andra som vaknat upp i hans säng. Han skulle inte få den tillfredställelsen.

För några år sen hade hon varit tacksam men nu visste hon bättre än att bli en i mängden.
Hon kände sig själv. Hon var stolt över sig själv och kände sig värdig.

Ingen skulle få henne. Någonsin.

Förnedring.

Utdrag ur min bok.
[Får ej kopieras eller användas någon annanstans]

... "Du skulle behöva en sån som jag", hörde jag migsjälv säga och jag kommer nog alltid att hata migsjälv för det. Det var av ren egoism och ett desperat försök att få någon som han att märka vilken bra människa jag faktiskt är.

Hela mitt liv har gått åt att kämpa mot de fördomar som riktats mot mig och åt att försöka visa dem min godhet. Allt förgäves. Jag borde låtit dem tro vad dem vill . Då hade jag iallafall inte stått här ensam nu. De som hade stått här vid min sida hade gjort det för att dem sett mig för den jag är.

Tårarna rann nerför hans kinder och mina lönlösa patetiska försök att trösta viftades bort som en viskning i vinden. Vem var jag att tro, att jag hade någon som helst inverkan på en sån som han? Han var allt det som ingen annan var och han sa alla dem ord som perfekt fyllde alla möjliga hålor i vilken kvinnas själ som helst. Alla ville ha honom. Inklusive jag. Men han skulle aldrig se åt mitt håll på det viset...

Han visste vem jag kom ifrån, var jag hade varit... Vem vill ta hand om kvarlevorna efter det?Han hade dock ingen aning om vem jag var, eller vem jag var från början, innan den där natten då jag bestämde mig för att uppsöka drömmen och landade på hans veranda smutsig, nerkyld och desperat.

The american fucking dream...

Innan jag visste ordet av låg vi där nakna, tätt omslingrade på det kalla golvet i mörkret.. Från skenet av brasan kunde jag se tårarna sila ner från hans kinder och landa på mina bara bröst. Jag rös av obehag av den kalla atmosfären och älskade den på samma gång. "Håll huvudet högt", tänkte jag... "Det här är mer och det närmsta till kärlek du någonsin kommer att få ".

Ibland... önskar man att enbart orden räckte till. Där låg vi... igen... som så många gånger förut. Likförbannat allting annat så önskade jag att det för en gångs skull var mig han grät så förtvivlat över...

Men det handlade inte om mig. Det hade det aldrig gjort.

Längtan.

Den här texten känner nog många av er igen från min gamla blogg :-)

Slår upp ögonen i mörkret. Med kroppen ihopkurad till en boll ligger knäna högt uppdragna och invikta intill bröstet. Ligger på sidan i fosterställning, insvept i täcket som maskerar varenda liten del av mig förutom från ögonen och upp. Känner hur täckets kant mot mina läppar är fuktigt av kondens efter att ha andats ut varm koldioxid i den kyliga luften. Drar försiktigt ner det precis under hakan och stoppar sedan in den ena handen under kudden igen.

Den andra handen ligger varmt mellan mina lår. Det är nog det bästa stället att värma sina händer på när man ligger ensam, kall och djupt försjunken under täcket...Vrider huvudet mot väckarklockan och hoppas att dem röda duttarna ska bilda ett klockslag som ger mig tillåtelse att sluta ögonen och somna om .. Men jag ser suddigt ett tag.

Har somnat om många gånger under natten, vänt mig om och slängt ut armen i tron om att den ska hamna runt om en varm midja... Jag har burrat in ansiktet i kudden i tron om att det är en len nacke att snosa i, men varje gång har jag till min besvikelse fått ludd i munnen och känt hur armen dimpit ner genom luft och landat på madrassen.

Verkligheten går upp för mig och jag inser snart att jag ligger ensam i sängen... Saknaden värker i bröstet och jag kurar ihop mig igen. Har slutit ögonen men tankarna maler på tills tröttheten får dem att vandra allt längre bort från verkligheten... Så långt från verkligheten att han uppenbarar sig, likt en synvilla, och talar till mig med ord jag suktat efter så länge och rör vid mig så att det bränner i hela mitt väsen...

Precis när jag är på gränsen och nära att sjunka in i sömn slår jag upp ögonen igen. Någonting saknas. Slänger ner handen utför sängkanten och låter den treva längs med golvet. Under sängen har t-shirten som doftar honom, han med stort H, hamnat och jag trycker näsan mot det svarta tyget och suger åt mig allt vad doften har att erbjuda. En perfekt blandning av hud och parfym.. Parfymen med stort P.

Tryggheten sköljer över mig som en våg och plötsligt är det en aning varmare i rummet.

I mörkret kan jag nu urskilja konturer och det känns lättare att somna om.

Den här gången vet jag att nästa gång jag vaknar kommer det vara till dagen då vi äntligen får ses igen.

Vi ska äntligen mötas igen men du vet inte om det...

För du vet inte ens om att jag finns.

Tillit.

Tänkte dela med mig av en svenska uppsats som jag skrev på gymnasiet.
Jag valde ämnet "Tillit" och såklart så skulle jag inte publicera något jag inte fått MVG på :P


Tillit till andra är vår tillit till oss själva!

Hörde en nära vän säga att han inte kan lita på någon. Och med någon talar vi om alla som rör sig i hans värld. Människor han känner men också dem som han aldrig tänkt lära känna.
Hur kommer det sig egentligen att vi inte litar på dem vi vill lita på och tycker om,
eller rent utsagt älskar?
Varifrån kommer egentligen vår svartsjuka och varför låter vi den förstöra våra relationer
till våra kära?

Han har haft oturen att se alla människor i sin omgivning bedra och ljuga för sina nära. Visst är det väl lättare då att tro att resten gör likadant? Att de där nära och kära som blir förda bakom ljuset i sin tur är de som ljuger och bedrar? Att han själv kan vara den som han tycker synd om just i det tillfället då han ser någons flick/pojk-vän kyssa någon annan ? Men har de som känner svartsjuka rätt att dra alla över en kam?

Jag frågade min vän om han räknade med sig själv som en del av den värld där alla människor ljuger och bedrar och självklart nekade han till det. Honom kan man lita på.. Det är ju han som är offret. Det är han som inte kan lita på människor för alla är som dem han sett, människor som vill såra honom. Som ljuger...

Har han rätten att utse sig själv som den ende i världen att tala sanning och vara ett offer för den värld där människor bara har onda avsikter? Finns det inte fler som sitter frustrerade liksom han över att de är de enda som är godhjärtade i denna värld? Som ser sig själv som ett offer för den värld som också han lever i? De som också vet med sig att de är att lita på till 100 %.

Om dessa människor skulle mötas skulle var och en påstå att den andra ljuger. För enligt var och en är de själva offer och alla andra lögnare. Eller är det så att vår svartsjuka och misstänksamhet över vad vi kan bli utsatta för kommer ifrån vår medvetenhet om vad vi själva är kapabla till att utsätta andra för?

Kanske måste vi bara börja våga lita på människor?
Det värsta som kan hända är att du får bekräftelse på det du redan vet.

Frustration.

Nu. Eller om vilken sekund som helst tänkte hon ta tag i sitt tjocka bruna hår med båda händer och dra i det så hårt hon kunde. Hon skulle slita med den sista kraften hon hade kvar och sen skulle hon bita ihop med tänderna och skrika hämmat i sin mun. Några höga diskanta toner skulle ändå leta sig ut och säkert nå en granne eller två.. Men det skulle hon skita fullständigt i.

Ansiktet skulle bli rött av ilska och ögonen svarta som natten.

Hon skulle släppa sitt långa, nu toviga, hår och luta sig fram över sina knän. Luta pannan mot sina händer och lyssna på sin egen utandning. Förjävligt lät det.
Hårt, pressat... Stressat. Tvunget.
Hon ville inte andas just nu. Fick hon så skulle hon helst slippa.
Andetagen kom i en hyperventilerande våg samtidigt som tårarna föll ner i handflatorna..

Nu tyckte hon bara synd om sig själv.
Alla säger att de ska finnas där, men när hon väl ropar kommer ingen.
Hon är ensammast i världen.

Men bara när hon andas.

Utlämnad.

Han tittade ner på henne med sin igenomträngande blick och på ett ögonblick kände hon sig naken. Utblottad och liten. Att han var så mycket längre gjorde varken henne större eller ögonblicket lättare.

Skulle det aldrig ta slut, tänkte hon och gömde huvudet i sina händer. Skamsen och förlöjligad som hon kände sig, rädd för att möta hans blick, skulle hon stå begravd i sina darrande händer i en hel evighet om det så behövdes. "Klä på mig" viskade hon... "jag fryser". Det enda som kunde rädda henne nu var ett ok.
En bekräftelse på att de var två som delade uppfattningen om att känslor är något som inget levande väsen, någonsin kan styra över. Och att hon faktiskt inte är en hemsk människa, för att hon känner och pratar som hon gör. När tänkte han ta sitt ansvar och ge henne något konkret tillbaka?

När skulle hon få tillbaka sina kläder?

Välkomna.

Har startat den här bloggen som ett forum för mitt skapande behov av att skriva.
För er, som också har en djup sida, att läsa och reflektera över.

Poetry is art.