Frustration.

Nu. Eller om vilken sekund som helst tänkte hon ta tag i sitt tjocka bruna hår med båda händer och dra i det så hårt hon kunde. Hon skulle slita med den sista kraften hon hade kvar och sen skulle hon bita ihop med tänderna och skrika hämmat i sin mun. Några höga diskanta toner skulle ändå leta sig ut och säkert nå en granne eller två.. Men det skulle hon skita fullständigt i.

Ansiktet skulle bli rött av ilska och ögonen svarta som natten.

Hon skulle släppa sitt långa, nu toviga, hår och luta sig fram över sina knän. Luta pannan mot sina händer och lyssna på sin egen utandning. Förjävligt lät det.
Hårt, pressat... Stressat. Tvunget.
Hon ville inte andas just nu. Fick hon så skulle hon helst slippa.
Andetagen kom i en hyperventilerande våg samtidigt som tårarna föll ner i handflatorna..

Nu tyckte hon bara synd om sig själv.
Alla säger att de ska finnas där, men när hon väl ropar kommer ingen.
Hon är ensammast i världen.

Men bara när hon andas.