Utlämnad.

Han tittade ner på henne med sin igenomträngande blick och på ett ögonblick kände hon sig naken. Utblottad och liten. Att han var så mycket längre gjorde varken henne större eller ögonblicket lättare.

Skulle det aldrig ta slut, tänkte hon och gömde huvudet i sina händer. Skamsen och förlöjligad som hon kände sig, rädd för att möta hans blick, skulle hon stå begravd i sina darrande händer i en hel evighet om det så behövdes. "Klä på mig" viskade hon... "jag fryser". Det enda som kunde rädda henne nu var ett ok.
En bekräftelse på att de var två som delade uppfattningen om att känslor är något som inget levande väsen, någonsin kan styra över. Och att hon faktiskt inte är en hemsk människa, för att hon känner och pratar som hon gör. När tänkte han ta sitt ansvar och ge henne något konkret tillbaka?

När skulle hon få tillbaka sina kläder?