Förnedring.

Utdrag ur min bok.
[Får ej kopieras eller användas någon annanstans]

... "Du skulle behöva en sån som jag", hörde jag migsjälv säga och jag kommer nog alltid att hata migsjälv för det. Det var av ren egoism och ett desperat försök att få någon som han att märka vilken bra människa jag faktiskt är.

Hela mitt liv har gått åt att kämpa mot de fördomar som riktats mot mig och åt att försöka visa dem min godhet. Allt förgäves. Jag borde låtit dem tro vad dem vill . Då hade jag iallafall inte stått här ensam nu. De som hade stått här vid min sida hade gjort det för att dem sett mig för den jag är.

Tårarna rann nerför hans kinder och mina lönlösa patetiska försök att trösta viftades bort som en viskning i vinden. Vem var jag att tro, att jag hade någon som helst inverkan på en sån som han? Han var allt det som ingen annan var och han sa alla dem ord som perfekt fyllde alla möjliga hålor i vilken kvinnas själ som helst. Alla ville ha honom. Inklusive jag. Men han skulle aldrig se åt mitt håll på det viset...

Han visste vem jag kom ifrån, var jag hade varit... Vem vill ta hand om kvarlevorna efter det?Han hade dock ingen aning om vem jag var, eller vem jag var från början, innan den där natten då jag bestämde mig för att uppsöka drömmen och landade på hans veranda smutsig, nerkyld och desperat.

The american fucking dream...

Innan jag visste ordet av låg vi där nakna, tätt omslingrade på det kalla golvet i mörkret.. Från skenet av brasan kunde jag se tårarna sila ner från hans kinder och landa på mina bara bröst. Jag rös av obehag av den kalla atmosfären och älskade den på samma gång. "Håll huvudet högt", tänkte jag... "Det här är mer och det närmsta till kärlek du någonsin kommer att få ".

Ibland... önskar man att enbart orden räckte till. Där låg vi... igen... som så många gånger förut. Likförbannat allting annat så önskade jag att det för en gångs skull var mig han grät så förtvivlat över...

Men det handlade inte om mig. Det hade det aldrig gjort.