När mina 25 har passerat.

25 år har gått och hon låter sig fortfarande leva under stor påverkan. Jag har gått med den ilande känslan av att det ligger under ytan i 12 eller 7 år, beroende på hur man ser det. Betyder det att jag kan sluta förvänta mig att man glömmer med tiden? Att det bleknar... Att det kommer sluta påverka hur jag lever mitt liv? Betyder det att jag inte kommer ha kommit någon vart, precis som hon, även när 25 år har gått? Bara för att jag inte pratar om det, ältar. Hennes mamma satt vid köksbordet i tårar av skuld och skam över att hon inte skulle ha funnits där för sin dotter. Även om hon inte hade kunnat, då hon inte fick veta något. Kommer min mamma att känna så? Kommer jag orsaka henne en livslång tung ryggsäck att bära? Då är det ju bättre att jag inget säger, någonsin. Varför ska andra bära livslånga tyngder för något som hände mig. Inte rättvist. Så många tankar och funderingar... Tala/hålla tyst?

Natt i linnet.

Det började med det där nattlinnet.
Sen dess har det grott sig allt starkare
i magen som en känsla
i huvudet som en tanke.
Varför låta sig plågas av ett plagg,
spara, ha det kvar?
Som ett trasigt stycke tyg
i en låda, gömt längst in..
Det finns en natt i det där linnet
som påminner om vem jag var.
Vem jag inte längre är
vad jag aldrig någonsin mer
Kommer att bli.

Period-behov.

Jag har försökt att hinta,
ge sken av,
förvarna.
Men i detta nu känns det inte som att det egentligen gav något resultat.
Jag försökte medan jag själv insåg vad som var påväg men det blev aldrig av och nu står jag här.
Känner mig ensam i en tvåsamhet och lite utanför ramen.

Jag känns inte riktigt rätt. Inte riktigt behövd eller efterlängtad. Inte oemotståndlig eller vacker.
Bara vardagligt trist och grå, någon som fyller ut den ena sidan av sängen, natt efter natt...

I need more.

Tortured tangled heart.

Vaknar upp av en mardröm som aldrig tycks försvinna.

År ut och år in har den gjort mig sällskap i perioder.
Lagt sig som ett tjockt täcke över min vardag och lämnat spår i allt jag gör.

Jag sätter mig upp i ett ryck för att inse det overkliga i allt det så verkliga jag precis drömt.
Orkar inte sitta upp så jag lägger mig ner igen för att hamna i gråt. Men till och med det är jag för trött för och ikapp med snyftningarna som glider allt längre bort gör även mina tankar och mitt medvetande det.
Jag somnar om för att en stund senare vakna på samma sätt... igen och igen och igen.

Jag sitter här morgonen efter med en kopp kaffe som förväntas väcka mig till liv men dåsig i huvudet far alla tankar omkring och vägrar lämna mig. Trots att jag är redo. Så redo.
Vill inte väcka den jag väckt hela natten men är så tacksam för att det över huvudtaget finns någon som vaknar..
Någon som säger att allt är okej, trots att det inte varit det en gång i tiden.

Plumb - Cut

No I´m no stranger
I am yours
With crippled anger
and tears that still drip sore

A fragile frame aged
with misery
And when our eyes meet
I know you see

I do not want to be afraid
I do not want to die inside just to breathe in
I´m tired of feeling so numb

Jävla skitlåt att dyka upp igen när den varit borta sålänge...

The thin line between the difference of trust.

"What if you saw in time that the first impression given to you by others, seperates from the things you see and hear and makes you feel, but you still get the hints that tells you something in that first impression could´ve been right. "

Consumed.

Vart hon än vänder sig så finns det där.
Med stor fet stil på löpsedlar, i böcker, i filmer, i diskussioner mellan folk i väntan på bussen eller som skämtets punchline på fester och något de allra flesta verkar vilja driva med och skämta om överhuvudtaget. Hon har liksom aldrig fattat grejen hur det kan vara så lätt för människor att använda en sån sak så lättvindigt i samtal med eller inför människor de inte känner så bra. Förstår folk inte vad dem pratar om? Vad det innebär?

Så varför behöva drömma om det också tänker hon?
Som om det inte vore jobbigt nog som det är.