Det började med det där nattlinnet.
Sen dess har det grott sig allt starkare
i magen som en känsla
i huvudet som en tanke.
Varför låta sig plågas av ett plagg,
spara, ha det kvar?
Som ett trasigt stycke tyg
i en låda, gömt längst in..
Det finns en natt i det där linnet
som påminner om vem jag var.
Vem jag inte längre är
vad jag aldrig någonsin mer
Kommer att bli.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar