När mina 25 har passerat.

25 år har gått och hon låter sig fortfarande leva under stor påverkan. Jag har gått med den ilande känslan av att det ligger under ytan i 12 eller 7 år, beroende på hur man ser det. Betyder det att jag kan sluta förvänta mig att man glömmer med tiden? Att det bleknar... Att det kommer sluta påverka hur jag lever mitt liv? Betyder det att jag inte kommer ha kommit någon vart, precis som hon, även när 25 år har gått? Bara för att jag inte pratar om det, ältar. Hennes mamma satt vid köksbordet i tårar av skuld och skam över att hon inte skulle ha funnits där för sin dotter. Även om hon inte hade kunnat, då hon inte fick veta något. Kommer min mamma att känna så? Kommer jag orsaka henne en livslång tung ryggsäck att bära? Då är det ju bättre att jag inget säger, någonsin. Varför ska andra bära livslånga tyngder för något som hände mig. Inte rättvist. Så många tankar och funderingar... Tala/hålla tyst?