Tortured tangled heart.

Vaknar upp av en mardröm som aldrig tycks försvinna.

År ut och år in har den gjort mig sällskap i perioder.
Lagt sig som ett tjockt täcke över min vardag och lämnat spår i allt jag gör.

Jag sätter mig upp i ett ryck för att inse det overkliga i allt det så verkliga jag precis drömt.
Orkar inte sitta upp så jag lägger mig ner igen för att hamna i gråt. Men till och med det är jag för trött för och ikapp med snyftningarna som glider allt längre bort gör även mina tankar och mitt medvetande det.
Jag somnar om för att en stund senare vakna på samma sätt... igen och igen och igen.

Jag sitter här morgonen efter med en kopp kaffe som förväntas väcka mig till liv men dåsig i huvudet far alla tankar omkring och vägrar lämna mig. Trots att jag är redo. Så redo.
Vill inte väcka den jag väckt hela natten men är så tacksam för att det över huvudtaget finns någon som vaknar..
Någon som säger att allt är okej, trots att det inte varit det en gång i tiden.