Kan man lämna ett ord hängandes i luften, fastän det borde vara bestämt?
Kan man låta något som borde vara en självklarhet, vara luddigt, mystiskt och oklart?
Kan man ta bort punkten och byta ut den mot tre som gör att man har mer rätt att ändra på det man sagt? En punkt sätter stopp för så mycket. En punkt stänger dörrar och förstärker en känsla. Känsla. Känner du?

Drömmar.

Jag ligger ensam i mörkret. Stirrar ut i ingenting, försöker urskilja någonting.
Håller fokus.
Vad som helst är bättre att fokusera på, tänka på och undra över.
Känner hur ögonen märkbart blir tyngre och tillslut känns det som att dem är för stora och tunga för huvudet att orka bära.
Orkar inte stå emot, orkar inte .... sluter dem.

Varenda kväll kämpar jag mot mig själv.
Sitter framför datorn eller tv:n och ignorerar mina trötthetstecken.
Känner mig som ett barn som inte vill sova, men vet att hon snart måste för att mamma annars blir arg.

Well, jag blir arg på migsjälv dagen efter om jag inte får sova. Jag är min egen fiende nu som vuxen person och som min egen ansvarsperson tvingar jag mig tillslut i säng när det egentligen redan är alldeles för sent och för att jag helt enkelt redan nickat till i soffan otaliga gånger.

Det finns en anledning till varför jag , om jag kunde, skulle vara vaken 24 timmar om dygnet just nu. Mitt problem är att jag har en stark vilja att prata om det, men mitt största problem är att jag inte litar på någon tillräckligt för att göra det.

Längtar till en dag då jag accepterat det som en del av mig och kan prata om det högt som om det faktiskt vore det.

Godnatt.

När det äntligen är över.

Du är stor som en ande
och gör mig liten som få
men du får mig att le som ingen annan
och sjunka lågt och be om mer

När jag ändå är ensam
ja vad spelar jag för roll
så när du säger "Jag finns om du behöver"
ja då öppnar jag min dörr

när jag ser att du ringer
försöker jag att hålla kvar
kvar i alla löften som lovas
men vem är jag ikväll ?

You need to pay for the past for the rest of your life girl.

Hon vek sig.
Det sägs att den som ljuger så intensivt tillslut börjar att tro på sig själv.
Det är så att när en människa gång på gång säger samma saker.. börjar man att tro på det.
Så hon vek sig. Hon blottade allt som redan kändes otryggt och nu fanns det hos någon annan... Hon kunde inte ta tillbaka det.

Det kommer att ta så mycket längre tid för henne att reparera sig än vad tiden tog honom
att få hennes tillit. Han visste inte vad han lekte med. Vad hon hade i bagaget. Vad det gör med henne när något sånt här händer.

Hon går sönder.

Förändring.

Ett lugn har spridit sig i den lillas värld. Allt går i slow motion så att hon lagom och lätt kan tänka igenom och planera varje steg hon tar. Det finns också ett kaos i hennes inre. Men ett kaos som sipprar ut i form av stilla ro då hon inte orkar något annat.

Det som var svart är nu vitt och tvärtom. Allt är upp och ned. Världen ter sig vara bakochfram.
Hon vet inte om det bara är hon som är galen... Men känns inte allting väldigt annorlunda, helt plötsligt? Hon tittar sig omkring och känner inte igen sig.. Framtiden känns oviss och hon otrygg.

Det är lustigt hur snabbt saker och ting kan ske, trots att det går i slow motion.
Men det här ska gå bra tänker hon, för helt plötsligt blev hon stor igen.
Stark kommer sen.

Besvikelse.

Att låta ilskan ta över mig helt obefogat klär inte mig. Det vet jag. Men ändå låter jag den omedvetet skölja över mig och ta ut sig på de mest fula vis. Vem kan hjälpa mig tänker jag och låter namnen på de närmsta segla förbi i tanken... Innan jag bryter ihop.

"Hur kan de hjälpa mig?"

Sen påminner ilskan mig.. "Vem borde hjälpa dig?" Ilskan tog ut sig i en form av besvikelse redan där.. Som om den visste vad jag skulle få. Jag tar telefonen och slår siffrorna med gråten i halsen. Inser att jag ska visa mig svag igen och stålsätter mig där jag sitter. En glad röst svarar i telefonen och det känns skönt att höra..

"Jag mår skit, hjälp mig.. jag bara gråter"

En suck till svar. En suck över att personen i andra ändens planer just precis kanske behövde ruckas på.. för min skull. Och det är jag tydligen inte värd om det inte är omständigt och onödigt till en början.

Vem har jag då, om inte han?

Ilskan finns ju där av en anledning visar det sig. Den är där för att påminna en om vad som ibland måste göras.. Vad som är värt att uppskatta eller i det här fallet ändras på. Den är där för at pusha oss till att göra något åt det som från början fick oss att bli arga, ledsna eller besvikna.