Besvikelse.

Att låta ilskan ta över mig helt obefogat klär inte mig. Det vet jag. Men ändå låter jag den omedvetet skölja över mig och ta ut sig på de mest fula vis. Vem kan hjälpa mig tänker jag och låter namnen på de närmsta segla förbi i tanken... Innan jag bryter ihop.

"Hur kan de hjälpa mig?"

Sen påminner ilskan mig.. "Vem borde hjälpa dig?" Ilskan tog ut sig i en form av besvikelse redan där.. Som om den visste vad jag skulle få. Jag tar telefonen och slår siffrorna med gråten i halsen. Inser att jag ska visa mig svag igen och stålsätter mig där jag sitter. En glad röst svarar i telefonen och det känns skönt att höra..

"Jag mår skit, hjälp mig.. jag bara gråter"

En suck till svar. En suck över att personen i andra ändens planer just precis kanske behövde ruckas på.. för min skull. Och det är jag tydligen inte värd om det inte är omständigt och onödigt till en början.

Vem har jag då, om inte han?

Ilskan finns ju där av en anledning visar det sig. Den är där för att påminna en om vad som ibland måste göras.. Vad som är värt att uppskatta eller i det här fallet ändras på. Den är där för at pusha oss till att göra något åt det som från början fick oss att bli arga, ledsna eller besvikna.